Blogg

2025-01-05

Gott nytt år?

Det är nyårsafton 2024. Vi sitter på en restaurang och ska få en femrättersmiddag. En trubadur ska också träda upp. Det ska bli kul.
Stämningen är bra och vi gör oss lite bekanta med två andra personer som sitter vid bordet. Vi småpratar och njuter av de första två rätterna: toast skagen och rödingsplankstek. Smakar väldigt gott.

Innan den tredje rätten serveras, går min sambo på toaletten. Och då händer det:
En av de två personerna vid bordet byter ämne direkt.
”Kommer du från Ukraina?”
”Varför vill du veta det?”, frågar jag.
”Jag hör att du inte är svensk när du pratar.”
”Det brukar vara så att man bryter lite när man lär sig ett språk i vuxen ålder”, svarar jag.
”Så du är från Ukraina?”
”Nej”, säger jag.

Min sambo kommer tillbaka och sätter sig. Småpratet fortsätter som om ingenting hade hänt. Jag låtsas vara fortsatt glad. Vi ska ju fira sista dagen på året. Men inuti är jag otroligt ledsen. Jag känner en klump i magen. Hur man än försöker anpassa sig pekas man ut som utländsk. Och icke-svensk.
Vi fortsätter äta. Sedan behöver min sambo gå på toaletten igen. Då återvänder den andra personen till det tidigare ämnet.

”Men varifrån kommer du?”
”Jag är från Tyskland”, säger jag.
”Å, det tycker jag att det är superbra att du har kommit hit.” Den andra personen ler.
För en kort stund känner jag att lite av den tidigare glädjen kommer tillbaka. Men den försvinner snabbt när jag känner att jag måste stå upp för mig själv igen.
”Nej”, säger den första personen, ”hon är inte från Ryssland. Hon är från Tyskland.”
”Oj, är det inte samma sak?”
”Nej”, förklarar den andra personen.
”Ja just ja. Tyskland. Jag förstår.”
De tittar på mig.
”Är du fortfarande glad att jag har kommit hit?”, frågar jag.
Jag får inget svar. De tittar på mig.
”Hur länge har du bott här i Sverige?”, vill den första personen veta.
”I fyra och ett halvt år nu”, svarar jag.
”Du pratar bra svenska.”

Jag ville bara gråta men jag ser att min sambo kommer tillbaka och vill inte förstöra stämningen.

”Tack”, säger jag.
”Ja, bra svenska”, säger den andra personen också.
”Jag har pluggat mycket.”
”Fick du bidrag?”
Två par ögon tittar på mig.
”Nej”, svarar jag.
Båda personer undrar: ”Men du skulle ha fått bidrag?”
”Nej”, bekräftar min sambo.
”Som europé fick jag bara ett samordningsnummer när jag flyttade hit och var inte bidragsberättigad. Jag är lärare men fick inte jobba utan språkkunskap. Så jag sade till min sambo att han skulle ge mig ett år för att klara svenskan. Och det gjorde han. Och jag klarade det. Sen dess jobbar jag. Och betalar skatt.”
”Jag fick intyga att jag skulle stötta henne i minst tolv månader så att hon skulle kunna få ett personnummer.”
”Jaså”, säger de andra personerna.

Min sambo reser sig för att hämta dryck till maten.
Jag känner mig som om hela landet stirrar på mig; även när jag försöker vara osynlig. Hur man än anstränger sig för att leva ett skötsamt liv pekas man ut som utländsk med fördomen om att man kom till Sverige för att få bidrag.

”Vår drottning är från Tyskland. Känner du till vår drottning?”, frågar mig den andra personen.
”Ja”, svarar jag.
Jag orkar inte ta upp en diskussion om att en migrationsbakgrund inte betyder mindre kunskap om samhälleliga och andra frågor. Och kanske är det bättre att inte engagera sig i diskussionen. Jag har helt enkelt inte kraften för ännu mer utfrågning. Jag känner mig trött.
”Jag såg drottningen och kungen när de var i Falun och firade kungens 50-års-jubileum på tronen”, förklarar jag.
”Vad bra att du gjorde det”, säger den första personen. ”Drottningen heter Silvia.”
”Tack. Jag vet.”

Min sambo kommer tillbaka och serverar lite vatten åt oss alla. Sedan kommer rätt nummer fem. Friterad pankopanerad Babybelost med varma hjortron.
”Å vad gott”, säger vi till varandra.
”Vet du vad det är?”, vill den andra personen veta.
”Jag har ätit hjortronsylt förut”, säger jag. ”Jag tycker om den.”
”Jaså. Har du också ätit svensk julmat någon gång?”
”Det har jag väl.”
”Men ni äter andra saker vid jul, eller?”
”Min familj här är svensk så jag äter vad de äter. Men vi hade också tyska rätter.”
När jag ville berätta lite om tysk matkultur märker jag att ingen lyssnar längre. Jag inser att det inte spelar någon roll vad jag säger. Deras bild av mig har redan formats.

Jag längtar hem och ångrar att jag inte hade velat fira hemma. För att jag ville ha roligt på nyårsafton. Träffa andra människor och ha kul tillsammans. Så gör man i min kultur. Men här blev det bara ett förhör – igen. Det händer ofta i vardagen. Och jag orkar inte bråka. Och jag hade hoppats så mycket på att bara den dagen kunna vara i fred. Fira med min sambo. Att det inte gör skillnad varifrån jag kommer. Att bara få vara. Och äta god mat. Som alla andra.

Nu blir det dans. Vi dansar till svensk musik. Alla med varandra.
Jag försöker att ignorera mina känslor och vara positiv.
Vid tolvslaget önskar alla varandra ett gott nytt år och sjunger Abbas Happy New Year.

Jag pratar med en man på dansgolvet. På svenska så klart. Efter en stund kommer han fram till att jag inte är svensk. Han fortsätter prata med mig på engelska. Jag påminner honom på svenska att vi kan prata svenska med varandra. Men han håller sig till engelska när han pratar med mig. Och jag svarar på svenska. Hela kvällen. Tills vi lämnar festen.

Jag har knäckts. Hur man än gör för att integrera sig - allt man kan - är det aldrig nog. För att man inte är svensk. Och det kommer man aldrig bli.
Som drottningen. Som är svensk medborgare och har bott i Sverige mycket längre än hon gjorde i sitt hemland. Som representerar Sverige. Som dock ej är svensk i folkets ögon.

Happy New Year.

Gott nytt år.